Mary-Elizabeth Jaspis

The curtains open,
The curtains close,
Click, and a memory is stored.

Before people let go of uncomfortable smiles,
Let their bulky stomachs fall to place
Forced postures go back to normal without grace,
I let my inspecting eyes wander from brother to sister and from sister to mother.

One in a high-collared cream dress,
Elegant in ivory pearls.
Pretentious but – who would have guessed – so mundane and dull.
Pathetic.

One in a suit.
A copper bow tie lighting up a multiple-ironed shirt.
An old-fashioned gentleman, but oh so two-faced.
Pathetic.

One in a challenging cherry skirt,
Moss green eyes, always throwing a provoking wink.
Letting her body represent her brain and the odours of cheat around her, stink.
Pathetic.

Me in a sunflower linen gown.
Tangled hair, chestnut brown,
Honesty and self respect leaving my mouth as soon as it opens.
Pathetic? In their eyes – of course.

As the eldest I’m obligated to take after the household.
A luxurious, marvellous mansion where everyone sipped on smoky Merlots and scotches with twists,
Stiffness, awkwardness, no couple in this house would ever have kissed.
Of course I want it. Of course I need it. I don’t need anyone to insist.

If you didn’t catch the irony,
I’m clarifying
I’m supposed to gratefully take after this palace resemblance, I’m aware
But honestly, I really don’t care

Mary-Elizabeth, I will soon be leaving, you realize.
You know Sir Kin af Reyd doesn’t carry a ring?
My usual me would smile politely and lie about a fling.
But I’m tired now, and for the first time, I demonstrate what everyone already knows.

I slammed the door behind me and took a short breath,
Quiet, hush
Chuckle, what a rush
I’d never been the belle dame sans merci before

Bare feet I walk up the gravelled path, suppressing the pain of every step that I take,
Admire mesmerizing landscapes, the sparse forests and the glistening lake,

Reaching the top of the cliff I now stand and sigh
My sharp eyes outmake every star and twinkle in the sky
I lose focus as I’m interrupted by my brothers hand, resting on my heavy shoulder.

Mary-Elizabeth,
Always so dramatic.
Always so ungrateful.
Always so malplacé.

He continues.

Mary-Elizabeth,
You don’t deserve the house.
You don’t belong to the family.

His third sentence was unspoken
Instead he expressed ‘You shouldn’t be here’
Through a push past my favourite trees, all of them oaken.

Another amiable outro as the belle dame sans merci,
Just before the scene is over
And the curtains close

Johanna Norelle

I’m lying on the fields of singing crickets, and I tone in, in harmony, with a deep breath. 
My breath sounds like a saw, attempting a cut through stone.
I’m covered in flowers, all alone.

Let me begin by telling you about the season and weather,
Not because it’s an ice breaker,
But it’ll help you to understand this story better.

It was spring, a time of blossoming love.
Well so they say,
Whether that’s true or not, can only be decided by personal experience. 
It colours the season with either rainbow touches, or with grey.

As a young child, my older sisters always told me;
Pick something blue, 
pick something yellow, 
pick something red,

Put it under your pillow when spring breaks through and ‘you’ll be kissed by your prince charming’, they said
I believed it. 
Oh Johanna, you’re such a fool.

Years passed and spring was always a time of disappointment.
Yet it had to be done;
Blue
Yellow
Red

It was routine. 

This year, this day, when snow crystals were nowhere to be found and apples were dressing the trees, 
I went on my hunt for flowers, tired, on unstable knees.

I went through the luscious, dense forest, examining the gaps between the grand oaks along the muddy ground.
The wild animals lured me deeper into the woodland, 
the sound of their fast hidings only lead me to prickly bushes and foliage, not to colourful flora. 
Oh Johanna, you’re such a fool.

My wavy, pearl-blonde hair got stuck on branches and twigs,
‘Gah! What are you doing Johanna, you’re the only one out here who picks and digs!”
Patience started to run out like the last pinch of sand in a timeglass.

I set eyes on the neighbours farm,
Some fewer flowers on his fields couldn’t be a heinous crime, it wouldn’t harm
But mum’s the word!

I crawled on all fours up under his steady fence,
My whole body feeling stressed and tense.

The barbed wire stroke my back,
But due to lack of flexibility, it drew blood lines from my neck and down.
Yet I held my head up high, still, as if it was balancing a crown.

I gave in, for the very last bit,
Let my light body drop onto the moist ground. 
Used my thin forearms to crawl, I was not going to quit.

I spotted it.
Blue
Yellow
Red

I sat up, reached out, for thy these flowers I had fought.
But then there was a rolling sound, a click and a shot.

My body dropped onto the dirty ground again,
A big wound spreaded, on my cotton shirt, a wine-red stain.

Now here I lie.
I don’t blame the farmer, trying to save his harvest from a deer. 
However my lips start trembling and from my left eye-corner, there falls a tear.
All this for the blue, the yellow, the red.

It makes me smirk, and I stifle a last high-pitched breath.
Oh Johanna, you’re such a fool.

Rita Jönsson

I was woken up by a noise downstairs.
I think.

First there was a hard slam, like a hefty door that had been thrown shut by the whistling wind.
Secondly there was a high-pitched scream, like the sound of a choking sparrow.
On third place, an inevitable crash, sounding like when I dropped my sisters porcelaindoll, yesterday.

Boom. Argh. Screech.
I grabbed my Pingu, held on to him, to my chest tightened,

Meeting his eyes made out of yarn, I could tell that he knew, that I was frightened.
I think.

I sat up, leaning back against the wall, built out of pinewood,
Ouch. A splinter buried itself into the back of my shoulder.
I heard mummy’s voice;
Think about sugar, think about honey and you’ll forget the pain, it’ll be all good.

 
Mummy said many good things;
Rita, you are brave like a knight.
Rita, your happiness and smile shine bright, like the sunlight.
Rita, you are the definition of love at first sight.

I jumped down from the homebuilt bed, creating a squeaking sound.
Rubbed my eyelids, covering my purple-green eyes.
Peaking at the old, mauve-coloured armchair, of which the cherry-wooden feet had been nibbled on by mice.

The sun rose,
Made my pupils shrink.
Blushing pink, citrus-yellow and shy-blue colours carefully let my fatigue fade away.
I liked the nuances, hoped for them to stay.

Rita!
The door opened without the squeaking handle giving me a pre-warning.
It looked like my oldest brother stood inside a painting in front of me, the door framing him.

Sven was the strongest of them all.
The funniest of them.
The warmest.

He took ponderous steps towards me, making the fragile windows vibrate,
Lifted me up.
I rested my head on his shoulder,
Letting my almost white, thin curls stroke my apple cheeks.

My nose started to sense the smell of smoke,
Both our throats were tickled,
Sven coughed, I choked.
I think.

A moment later I was put onto the gravel road outside the old, historic house.
Orange flames flickered in the eyes of my brothers and sisters.
Flames of fears, flames creating tears.

My sight was drawn to the fields, the ones that were golden and dry.
They’d been caught by the red flower.
It couldn’t be true, on such a beautiful morning in mid-July,

 
I closed my eyes and told myself
It’s a lie!
It’s a nightmare.
It’s a lie!

I ran to the other side of the house, to the big porch.
It was lit by the red flower,
Was gifted copper-coloured sparks, like sudden lights from a torch.

I was shocked, yet astonished by how everything changed colours and then slowly disappeared.
My chin lifted towards the green-tiled roof by invisible marionette-strings,
All our things…

I looked up to my window.
PINGU!

On unstable, skinny legs, I opened the flimsy backdoor.
I had to save him. I had time, I was sure.

My white cotton-gown went grey, was painted with ashes and dust.
The furniture around me looked like they suddenly aged, being given the colour of rust.

I coughed and coughed.
Peered to see.
Soon I’d be up on the attic to finally set Pingu free.

Very last step and there he was. Sweating in the sheets of my princess bed.
I jumped up to grab him before the flower could reach us.
The flower of red.

As soon as my fingers touched him, there was an unforeseen shower of comfort. A shower of tiredness.
My eyes fell, in harmony with a loud cry
Rita!

Then I fell asleep.
I think.

 

Felicia Tagnér

Alla har ni hört om Mona Lisas porträtt,
målningen av en flicka bärandes på en djup hemlighet,
hon gömmer det bakom ett tvetydigt leende,
ett smil som ger henne ett märkligt utseende.

Till skillnad från hennes alldeles för överskattade bild så är min så mycket bättre;
Så sofistikerad,
så raffinerad,
så prakfull.

Bakom Mona Lisa förtäljs ingen tydlig historia,
penselns drag har inte gett annat än teorier.
Min historia jag ska komma att förtälja kan jag försäkra er om är tydlig och klar.
Inga frågetecken kommer till att finnas kvar.

Jag heter Felicia.
Lycka på latin.
Ironiskt nog inget jag ”jag hade”,
men alltid något jag trånade efter.

Jag växte upp med fyra äldre systrar,
alla lika vackra,
alla lika förtjusande,
alla lika avskydda av sitt yngsta syskon.

Mor vår var präglad av godhet, värme och givmildhet.
Vi ärvde alla förmågan att se ljus i slutet av olyckors tunnlar av denna fantastiska kvinna,
olycka gick alltid att övervinna.

Far vår å andra sidan var ingen god man och kunde aldrig hålla fingrarna i styr.
Kostnaden av detta skulle förstås komma att bli dyr.
Över familjen svävade ett konstant moln av ängsla,
vindar som viskade ord som rimmade på fara,
en storm som ibland attackerade med obehag och livsfara.

Nu tror ni säkert att denne man inte kan ge annat än ett ärr skuret med sin piska och antastande händer,
tro det eller ej, men det är honom vi flickor fick tacka vår skönhet för;
våra perfekta drag, våra fylliga läppar, våra spikraka tänder.

Än så länge har jag inte gett er annat än ett frustrerat ansiktsuttryck,
ögonen aningen kisande, kanske ena sidan av läppen lätt uppdragen.
Men tycker ni synd om mig så gör ni fel,
Så länge vetskapen om tragiken inte existerade hos omgivningen, så fanns inga bevis på olycka?

Min femtonde årsdag dammade jag av kofferten och fyllde den med garderobens få gömmor,
jag kände mig som en fri fågel, visslade som en lärka,
inte min flykt, utan min frånvaro, skulle ingen komma att märka.

Min framtid skulle komma att bli framburen av min röst av polerat guld.
Att lämna den uråldriga gården bortanför de högt bevuxna ängarna, den fuktiga skogen.
Jag kände varken ånger eller skuld.

Under min allena vandring mot byns olika krogar kände jag solens strålar lysa på mig,
strålkastare mellan trädens lövbärande grenar,
ljuset som hopp och glädje förenar.

Redan den första rodnande aftonen fick jag stå i rampljuset på gamla skeppskrogen,
folk uppmärksammade min gudomliga röst,
beundrade mina gyllene, nästan gula kattögon,
trånade efter mina blodröda, förföriska läppar.
Jag kände adrenalinet rusa och hjärtat pumpa bakom mitt bröst.

Ert ansikte har nu säkerligen tagit en annan form,
ett hoppfyllt leende?
En glimt i ögat?
Ett ögonbryn höjt mot skyn?

Tro mig, ert uttryck kommer snart till att falla,
mitt porträtt är nämligen ännu inte färdigmålat, de sista dragen är förvisso få, men de är kalla.

Sången tog slut och man hörde applåderna eka,
jag hade funnit ljuset i slutet av tunneln, livet hade börjat leka.

Leken avbröts dessvärre väldigt abrupt,
när den slitna trädörren slog upp,
och min egen fader mot scenen tittade upp.

Med tunga andetag och utan mindre tvekan han lyfte sitt gevär,
han hade bestämt sig, min död skulle vara läxan han mig lär.

Pang.

Pang.

Pang.

Slutet var här, skotten lossades och sedan blev det tyst,
jag kunde dock fortfarande höra ekande applåder,
och jag kände mig liksom av lyckan kysst.

Där har ni det. Mitt porträtt.

Mycket bättre än Mona Lisas om jag får säga det själv; Ingenting dolt och dessutom ett ordentligt leende jag det har gett.

Josefin von Steyer

Jag sitter i ett blänkande blodbad som återspeglar smärta,
det svider i mina ben, värker i mitt huvud och bränner i mitt hjärta.
Tragiskt nog,
så har jag aldrig mått bättre.

Mitt namn är Josefin von Steyer.
Josefin, är mitt namn,
jag vill att du memorerar detta,
det är inte lång tid kvar innan mitt skepp seglar i hamn.

Jag är den flicka du vill vara vän med,
men också den flicka du sist skulle umgås med.
Jag är den kvinna som anses tjusigast och bäst,
men också den kvinnan som avskys allra mest.

Nu tycker du kanske att jag framstår som otydlig och oklar,
eller att jag kanske försöker dämpa min självsäkerhet, lite stöttande självförsvar.
Du har fel.

Vad jag sätter beskrivande ord på, är en bitterljuv kombination av beundran och avundsjuka.
Det som mig med glödande eld slutligen skulle komma att uppsluka.

Liksom så gott som alla vackra kvinnor levde jag mitt dyrbara liv för en man,
en man som såg mitt oslagbara leende,
en man som såg min utmanande kropp,
en man som såg mina perfekta drag.
Det enda han höll ett blint öga för, var mitt riktiga jag.

När vi först träffades blomstrade det kärlek med ett slag,
liksom liljor som slår ut och tar form på mindre än en dag.

Jag hade fått det jag ville ha,
ursäkta, fel ordval. Jag hade TAGIT det jag ville ha.

Det fanns inget i livet jag inte kunde få,
inget i livet jag inte kunde nå.

Och män, de var det roligaste att leka med,särskilt de komplicerade projekten, även om det så till komplexa problem ofta led.

Därför, trots mitt dyrbara kap,
kunde jag inte låta bli det förbjudna.

Jag lät mina läppar vandra
suktande, från de ena till de andra.

Dagen kom då högre makter bestämt att jag gått bakom ryggen på min älskade länge nog,
han slutligen själv, i dörrkarmen som vittne stod,
granskade sin bara broders kropp famna om den min,
höjde ögonbrynen när han såg mitt onda flin.

Nu rann det.

Adrenalin, adrenalin, adrenalin.

Jag var orädd,
du förstår, på problem var jag alltid förberedd.

Den här gången hjälpte dock varken min skönhet, min charm, inte ens fjäsk.
Smaken av min egen medicin var bitter, avskyvärd och besk.

Det var nämligen inte bara min älskades rygg som mot mig vändes,
kylan av mina vänner var svår att missa,
den frostiga ensamheten kändes.

Det var dock inte tystnaden som mig skrämde.
Det värsta jag visste var när folk började känna medlidande.
Jag ville inte veta av en endaste suck eller se ett huvud lagt på sned,
så fort någon uttalade mitt namn,
då skulle man beundran och avundsjuka i folks utvidgade pupiller se.

Jag satt nu naken på en köksstol i körsbärsträ,
vilade mina tunga bröst mot knäna.
Tankarna kretsade kring hämnd,
vilket saltat straff skulle min kärlek förtjäna?

Jag tryckte ringfingret hårt mot en rostig spik,
bet i mina fylliga läppar,
jag skulle snart se det vinröda blodet mitt rinna,
och smaken av dess sälta i munnen finna.

Blodet som droppade, skrev långsamt mitt svar.
Jag hade med ens planerat min hämnd,
den stod framför mig distinkt och klar.

Med ens vankas spänning,

Vad ska vackra Josefin hitta på nu tro?

Jag tippade på tårna på det iskalla marmorgolvet, bort till den tandemalj-färgade badkarskanten,
tappade upp vatten,
kände hur den rinnande strålen gick från iskall till ljummet och sedan till hett,
så ville jag ha det. Det skulle glöda om mig, även efter att kylan funnit rätt.

Djupt andetag och blunda hårt, att lägga sig i ett ångande bad tog emot hårt.
Jag bet mig i tungan och svalde mitt skrik,
det var svårt att visa sig stark och okuvlig,
men snart skulle det vara över, min vers började röra sig mot refrängen,
min egna ljuvliga, ljuvliga musik.

Jag lät mig själv halka ner i karet,
stirrade häpet på min rodnande kropp,
vilket blodomlopp.

Rakbladet låg och väntade på badkarets vänstra, kyliga kant.
Det skulle ta mig från brygga till refräng, graciöst och dansant.

Snabba, hårda drag längs vänster och höger handled,
dämpade vrål, gnisslande tänder, tårar av tillfredsställelse.

Min kärlek skulle förstå.
Det är tack vare honom som melodin tog en vändning och tvärt mot ett slut började gå.

Jag låg nu i ett blänkande blodbad,

och tragiskt nog, så har jag aldrig mått bättre.

Minna Rossette

Jag tänker nu för er berätta en mycket tragisk och dessutom meningslös historia.

Med en sådan inledning vill ni ändå veta mer, nyfikna på denna tragik,
För ni tror att denna historia är sig ingen annan lik.

Ni har så fel.
Ni kommer ångra er.
Och frustrerade kommer ni bli.
Berättelsen är nämligen helt själlös, försök inte läsa mellan raderna,
Saker som – egen tolkning, syfte och komplexa betydelser bör ni låta utebli.

Men visst. Om det behagar er, här begynner det:

Mitt namn var då Minna, lätt att glömma.
Min personlighet var motsatsen till allt som kan stämplas som fint och unikt.
Om mig skulle ni i bästa fall mardrömma.

En fosterfamilj, jag hamnade hos, som ynkligt flickebarn,
Isolerade mig från alla, satt ensam på mitt loft.
När jag inte beundrade mitt fåfänga jag framför en dammig spegel, tecknade jag bilder på prinsessor och gömde dem mellan golvplankor som utsöndrade en frän, rutten, trädoft.

Trots min ständiga frånvaro, blev jag som äldst av alla barn, ansedd som mycket ansvarsfull.
med alla eländiga småsyskon så oerhört kraftfull.

Jag växte upp för att bli den vackra, omtänksamma och starka,
Jag sög upp det och stoltserade inom mig.
Fantastiska jag.
Fantastiska jag.
Fantastiska jag.

Jag var en praktfull kvinna,
vinrött, rakt hår, som glänste likt solens strålar mot fallande regndroppar,
grönblå ögon som utmanade havets kulörer.
Att skapa en sådan skönhet måste krävt många av guds kreatörer.

Pojkarna dansade efter mig när jag flög förbi som ett maskrosfjun i vinden,
Jag låtsades inte veta,
men i hemlighet var jag smickrad och inväntade den rätte dansören som skulle komma att blossa upp kinden.

Blir det plötsligt spännande?
Är detta en fin kärlekshistoria tro?
Slutar den sorgsen eller cliché?
Tro mig, ni ödslar er tid. Ni kommer inte bry er om det som kommer att ske.

Men visst. Minnas, MIN, historia fortsätter.

Och där var han.
Hans rörelser och steg skapade gnistor inom mig.
Jag hade inte hittat dansören – Dansören hade kommit till mig.
Jag fick inte honom – Jag tog honom.

Jag lurade honom vilt.
Jag sträckte mig ohämmat utanför spelets regler och fuskade.

Han hade trånat efter mig och jag lekte häftigt med honom.
Jag älskade inte kärleken – Jag älskade leken.
Tänkte mig inte för, smärta fanns inte på kartan,
jag skulle inte komma att förstå sveken.

Spelbrädan växte.
Han hittade sin äkta flicka.
Behöll mig i sin bakficka.

Men tyck nu inte synd om mig!
För jag kunde värre.

Jag skulle komma att använda mina egenskaper.

Skönhet.
Jag lyfte fram min charm, förförde dansaren.
Styrka.
Greppade kniven, kramade honom och drog metallbladet längs halsen.
Omtanke.
Hade fått mig själv att må så mycket bättre, log och avslutade valsen.

Vid detta lag bör ni hata mig. Men oroa er inte.
Straffet väntar.
Straffet kommer.

Jag satte mig på den svala fönsterbrädan, vände ryggen till alla.
Jag satt där i flera dagar, oskyldigt naken.
Tittade ut i ljus och mörker. Höll mig vaken.
En dag såg jag ett ansikte bakom mig, spegla sig i fönstret.
Inte alls ett lika fagert ansikte som mitt, så märkligt att dansören hade valt denna brud.
Hon var dock inte bara min dansares älskade, hon var även djävulens sändebud.

Ett slag mot ryggen och jag for ut genom fönstret.
Några sekunder senare, lyfte min själ.
Och jag beundrade lilla taniga, mig från ovan, jag minns det väl.

Min toviga katt på innergården såg på min kropp och fräste.
Jag såg belåtenheten i djurets ögon och jag kände igen hans blick,
jag hade sett den hos alla vänner som snabbt hade upptäckt mitt falska spel som försiggick.

Där har ni det. Min värdelösa historia.
Jag har tagit er tid.
Jag har tagit era förhoppningar.
Jag har tagit en gnutta av er fantasi.

Men jag är inte ett dugg ledsen. Jag varnade er från början. Det skulle komma att bli en tragisk och meningslös historia.