Alla har ni hört om Mona Lisas porträtt,
målningen av en flicka bärandes på en djup hemlighet,
hon gömmer det bakom ett tvetydigt leende,
ett smil som ger henne ett märkligt utseende.
Till skillnad från hennes alldeles för överskattade bild så är min så mycket bättre;
Så sofistikerad,
så raffinerad,
så prakfull.
Bakom Mona Lisa förtäljs ingen tydlig historia,
penselns drag har inte gett annat än teorier.
Min historia jag ska komma att förtälja kan jag försäkra er om är tydlig och klar.
Inga frågetecken kommer till att finnas kvar.
Jag heter Felicia.
Lycka på latin.
Ironiskt nog inget jag ”jag hade”,
men alltid något jag trånade efter.
Jag växte upp med fyra äldre systrar,
alla lika vackra,
alla lika förtjusande,
alla lika avskydda av sitt yngsta syskon.
Mor vår var präglad av godhet, värme och givmildhet.
Vi ärvde alla förmågan att se ljus i slutet av olyckors tunnlar av denna fantastiska kvinna,
olycka gick alltid att övervinna.
Far vår å andra sidan var ingen god man och kunde aldrig hålla fingrarna i styr.
Kostnaden av detta skulle förstås komma att bli dyr.
Över familjen svävade ett konstant moln av ängsla,
vindar som viskade ord som rimmade på fara,
en storm som ibland attackerade med obehag och livsfara.
Nu tror ni säkert att denne man inte kan ge annat än ett ärr skuret med sin piska och antastande händer,
tro det eller ej, men det är honom vi flickor fick tacka vår skönhet för;
våra perfekta drag, våra fylliga läppar, våra spikraka tänder.
Än så länge har jag inte gett er annat än ett frustrerat ansiktsuttryck,
ögonen aningen kisande, kanske ena sidan av läppen lätt uppdragen.
Men tycker ni synd om mig så gör ni fel,
Så länge vetskapen om tragiken inte existerade hos omgivningen, så fanns inga bevis på olycka?
Min femtonde årsdag dammade jag av kofferten och fyllde den med garderobens få gömmor,
jag kände mig som en fri fågel, visslade som en lärka,
inte min flykt, utan min frånvaro, skulle ingen komma att märka.
Min framtid skulle komma att bli framburen av min röst av polerat guld.
Att lämna den uråldriga gården bortanför de högt bevuxna ängarna, den fuktiga skogen.
Jag kände varken ånger eller skuld.
Under min allena vandring mot byns olika krogar kände jag solens strålar lysa på mig,
strålkastare mellan trädens lövbärande grenar,
ljuset som hopp och glädje förenar.
Redan den första rodnande aftonen fick jag stå i rampljuset på gamla skeppskrogen,
folk uppmärksammade min gudomliga röst,
beundrade mina gyllene, nästan gula kattögon,
trånade efter mina blodröda, förföriska läppar.
Jag kände adrenalinet rusa och hjärtat pumpa bakom mitt bröst.
Ert ansikte har nu säkerligen tagit en annan form,
ett hoppfyllt leende?
En glimt i ögat?
Ett ögonbryn höjt mot skyn?
Tro mig, ert uttryck kommer snart till att falla,
mitt porträtt är nämligen ännu inte färdigmålat, de sista dragen är förvisso få, men de är kalla.
Sången tog slut och man hörde applåderna eka,
jag hade funnit ljuset i slutet av tunneln, livet hade börjat leka.
Leken avbröts dessvärre väldigt abrupt,
när den slitna trädörren slog upp,
och min egen fader mot scenen tittade upp.
Med tunga andetag och utan mindre tvekan han lyfte sitt gevär,
han hade bestämt sig, min död skulle vara läxan han mig lär.
Pang.
Pang.
Pang.
Slutet var här, skotten lossades och sedan blev det tyst,
jag kunde dock fortfarande höra ekande applåder,
och jag kände mig liksom av lyckan kysst.
Där har ni det. Mitt porträtt.
Mycket bättre än Mona Lisas om jag får säga det själv; Ingenting dolt och dessutom ett ordentligt leende jag det har gett.
juliaharryson 