Jag sitter i ett blänkande blodbad som återspeglar smärta,
det svider i mina ben, värker i mitt huvud och bränner i mitt hjärta.
Tragiskt nog,
så har jag aldrig mått bättre.
Mitt namn är Josefin von Steyer.
Josefin, är mitt namn,
jag vill att du memorerar detta,
det är inte lång tid kvar innan mitt skepp seglar i hamn.
Jag är den flicka du vill vara vän med,
men också den flicka du sist skulle umgås med.
Jag är den kvinna som anses tjusigast och bäst,
men också den kvinnan som avskys allra mest.
Nu tycker du kanske att jag framstår som otydlig och oklar,
eller att jag kanske försöker dämpa min självsäkerhet, lite stöttande självförsvar.
Du har fel.
Vad jag sätter beskrivande ord på, är en bitterljuv kombination av beundran och avundsjuka.
Det som mig med glödande eld slutligen skulle komma att uppsluka.
Liksom så gott som alla vackra kvinnor levde jag mitt dyrbara liv för en man,
en man som såg mitt oslagbara leende,
en man som såg min utmanande kropp,
en man som såg mina perfekta drag.
Det enda han höll ett blint öga för, var mitt riktiga jag.
När vi först träffades blomstrade det kärlek med ett slag,
liksom liljor som slår ut och tar form på mindre än en dag.
Jag hade fått det jag ville ha,
ursäkta, fel ordval. Jag hade TAGIT det jag ville ha.
Det fanns inget i livet jag inte kunde få,
inget i livet jag inte kunde nå.
Och män, de var det roligaste att leka med,särskilt de komplicerade projekten, även om det så till komplexa problem ofta led.
Därför, trots mitt dyrbara kap,
kunde jag inte låta bli det förbjudna.
Jag lät mina läppar vandra
suktande, från de ena till de andra.
Dagen kom då högre makter bestämt att jag gått bakom ryggen på min älskade länge nog,
han slutligen själv, i dörrkarmen som vittne stod,
granskade sin bara broders kropp famna om den min,
höjde ögonbrynen när han såg mitt onda flin.
Nu rann det.
Adrenalin, adrenalin, adrenalin.
Jag var orädd,
du förstår, på problem var jag alltid förberedd.
Den här gången hjälpte dock varken min skönhet, min charm, inte ens fjäsk.
Smaken av min egen medicin var bitter, avskyvärd och besk.
Det var nämligen inte bara min älskades rygg som mot mig vändes,
kylan av mina vänner var svår att missa,
den frostiga ensamheten kändes.
Det var dock inte tystnaden som mig skrämde.
Det värsta jag visste var när folk började känna medlidande.
Jag ville inte veta av en endaste suck eller se ett huvud lagt på sned,
så fort någon uttalade mitt namn,
då skulle man beundran och avundsjuka i folks utvidgade pupiller se.
Jag satt nu naken på en köksstol i körsbärsträ,
vilade mina tunga bröst mot knäna.
Tankarna kretsade kring hämnd,
vilket saltat straff skulle min kärlek förtjäna?
Jag tryckte ringfingret hårt mot en rostig spik,
bet i mina fylliga läppar,
jag skulle snart se det vinröda blodet mitt rinna,
och smaken av dess sälta i munnen finna.
Blodet som droppade, skrev långsamt mitt svar.
Jag hade med ens planerat min hämnd,
den stod framför mig distinkt och klar.
Med ens vankas spänning,
Vad ska vackra Josefin hitta på nu tro?
Jag tippade på tårna på det iskalla marmorgolvet, bort till den tandemalj-färgade badkarskanten,
tappade upp vatten,
kände hur den rinnande strålen gick från iskall till ljummet och sedan till hett,
så ville jag ha det. Det skulle glöda om mig, även efter att kylan funnit rätt.
Djupt andetag och blunda hårt, att lägga sig i ett ångande bad tog emot hårt.
Jag bet mig i tungan och svalde mitt skrik,
det var svårt att visa sig stark och okuvlig,
men snart skulle det vara över, min vers började röra sig mot refrängen,
min egna ljuvliga, ljuvliga musik.
Jag lät mig själv halka ner i karet,
stirrade häpet på min rodnande kropp,
vilket blodomlopp.
Rakbladet låg och väntade på badkarets vänstra, kyliga kant.
Det skulle ta mig från brygga till refräng, graciöst och dansant.
Snabba, hårda drag längs vänster och höger handled,
dämpade vrål, gnisslande tänder, tårar av tillfredsställelse.
Min kärlek skulle förstå.
Det är tack vare honom som melodin tog en vändning och tvärt mot ett slut började gå.
Jag låg nu i ett blänkande blodbad,
och tragiskt nog, så har jag aldrig mått bättre.
juliaharryson 