Minna Rossette

Jag tänker nu för er berätta en mycket tragisk och dessutom meningslös historia.

Med en sådan inledning vill ni ändå veta mer, nyfikna på denna tragik,
För ni tror att denna historia är sig ingen annan lik.

Ni har så fel.
Ni kommer ångra er.
Och frustrerade kommer ni bli.
Berättelsen är nämligen helt själlös, försök inte läsa mellan raderna,
Saker som – egen tolkning, syfte och komplexa betydelser bör ni låta utebli.

Men visst. Om det behagar er, här begynner det:

Mitt namn var då Minna, lätt att glömma.
Min personlighet var motsatsen till allt som kan stämplas som fint och unikt.
Om mig skulle ni i bästa fall mardrömma.

En fosterfamilj, jag hamnade hos, som ynkligt flickebarn,
Isolerade mig från alla, satt ensam på mitt loft.
När jag inte beundrade mitt fåfänga jag framför en dammig spegel, tecknade jag bilder på prinsessor och gömde dem mellan golvplankor som utsöndrade en frän, rutten, trädoft.

Trots min ständiga frånvaro, blev jag som äldst av alla barn, ansedd som mycket ansvarsfull.
med alla eländiga småsyskon så oerhört kraftfull.

Jag växte upp för att bli den vackra, omtänksamma och starka,
Jag sög upp det och stoltserade inom mig.
Fantastiska jag.
Fantastiska jag.
Fantastiska jag.

Jag var en praktfull kvinna,
vinrött, rakt hår, som glänste likt solens strålar mot fallande regndroppar,
grönblå ögon som utmanade havets kulörer.
Att skapa en sådan skönhet måste krävt många av guds kreatörer.

Pojkarna dansade efter mig när jag flög förbi som ett maskrosfjun i vinden,
Jag låtsades inte veta,
men i hemlighet var jag smickrad och inväntade den rätte dansören som skulle komma att blossa upp kinden.

Blir det plötsligt spännande?
Är detta en fin kärlekshistoria tro?
Slutar den sorgsen eller cliché?
Tro mig, ni ödslar er tid. Ni kommer inte bry er om det som kommer att ske.

Men visst. Minnas, MIN, historia fortsätter.

Och där var han.
Hans rörelser och steg skapade gnistor inom mig.
Jag hade inte hittat dansören – Dansören hade kommit till mig.
Jag fick inte honom – Jag tog honom.

Jag lurade honom vilt.
Jag sträckte mig ohämmat utanför spelets regler och fuskade.

Han hade trånat efter mig och jag lekte häftigt med honom.
Jag älskade inte kärleken – Jag älskade leken.
Tänkte mig inte för, smärta fanns inte på kartan,
jag skulle inte komma att förstå sveken.

Spelbrädan växte.
Han hittade sin äkta flicka.
Behöll mig i sin bakficka.

Men tyck nu inte synd om mig!
För jag kunde värre.

Jag skulle komma att använda mina egenskaper.

Skönhet.
Jag lyfte fram min charm, förförde dansaren.
Styrka.
Greppade kniven, kramade honom och drog metallbladet längs halsen.
Omtanke.
Hade fått mig själv att må så mycket bättre, log och avslutade valsen.

Vid detta lag bör ni hata mig. Men oroa er inte.
Straffet väntar.
Straffet kommer.

Jag satte mig på den svala fönsterbrädan, vände ryggen till alla.
Jag satt där i flera dagar, oskyldigt naken.
Tittade ut i ljus och mörker. Höll mig vaken.
En dag såg jag ett ansikte bakom mig, spegla sig i fönstret.
Inte alls ett lika fagert ansikte som mitt, så märkligt att dansören hade valt denna brud.
Hon var dock inte bara min dansares älskade, hon var även djävulens sändebud.

Ett slag mot ryggen och jag for ut genom fönstret.
Några sekunder senare, lyfte min själ.
Och jag beundrade lilla taniga, mig från ovan, jag minns det väl.

Min toviga katt på innergården såg på min kropp och fräste.
Jag såg belåtenheten i djurets ögon och jag kände igen hans blick,
jag hade sett den hos alla vänner som snabbt hade upptäckt mitt falska spel som försiggick.

Där har ni det. Min värdelösa historia.
Jag har tagit er tid.
Jag har tagit era förhoppningar.
Jag har tagit en gnutta av er fantasi.

Men jag är inte ett dugg ledsen. Jag varnade er från början. Det skulle komma att bli en tragisk och meningslös historia.